Jag är mest förvirrad. Förvirrad av all svek och hat som kommer upp i ens liv under några få år, jag har förlorat så många jag har älskat pga. våra olikheter och missförstånd. Och än idag är vissa älskade personer fortfarande borta ur mitt liv. Hemskt att behöva tänka vad de va man själv gjorde för fel för att det skulle gå i kras men ändå väldigt lätt o tänka vad den andre gjorde fel. Det är nog mitt största"bieffekt"att jag inte inser mina fel lika lätt som andras, eller det vet jag. Detta är mitt fel, min negativa del i min personlighet. Är det här jag ska stå efter 20 års levande? Visst jag har lärt mig mycket men inte tillräckligt nog. Jag är vilsen och undrar fortfarande hur jag är som person, verkligen hur och vem jag är. Jag har hittat dem mest underbaraste personerna i mitt liv och verkligen trott "wow this is it!" allt från vänner till pojkvänner. Verkligen trott att dessa personer kommer finnas i mitt liv resten ut o sen gör dem inte de. Är det på detta sättet man ska hitta sig själv? Det tror inte jag men det känns som att det är vad livet ska gå ut på, hitta sig själv, älska och uppleva. Frågan är bara ska man behöva gråta 10 gånger för att kunna få 10 skratt? Visst motgångar ska ju finnas, men vrf med att just hitta sig själv.
personerna i mitt liv och verkligen trott "wow this is it!" allt från vänner till pojkvänner. Verkligen trott att dessa personer kommer finnas i mitt liv resten ut o sen gör dem inte de. Är det på detta sättet man ska hitta sig själv? Det tror inte jag men det känns som att det är vad livet ska gå ut på, hitta sig själv, älska och uppleva. Frågan är bara ska man behöva gråta 10 gånger för att kunna få 10 skratt? Visst motgångar ska ju finnas, men vrf med att just hitta sig själv.